Efter frukosten satte jag mig ner med Silvia för att gå igenom coachingen och hur hon ville ha mitt stöd under finalen. Efter det så var det dags att prova ut några fenor. En känd leverantör av fenor, Water Way Company, har varit här hela veckan och gett möjlighet att prova ut olika fenor i vattnet. Bolaget ligger i Ukraina och han som driver det är flerfaldig mästare i fensimning. Jag fick prova två stycken av typen Glide med olika hårdhet i bladet. Det var himmelskt att simma med dem – det krävdes inte speciellt mycket kraft för att få bra fart och fenan jobbade med mig istället för mot mig. Bäst av allt var att den satt som gjutet på foten, vilket gjorde att det kändes som om fenan var mitt förlängda fotblad. Däremot så var det lite trixigt att få på sig fenan och det gick bara genom att jag tvålade in foten innan. Då kan man snacka att fotfickan sitter tight…

Jag bestämde mig nästan omgående att köpa den med det lite mjukare bladet. Det kostar ca 3 700 kronor (€400) att köpa den här på plats och köper jag den hemma kommer den kosta närmre 6 000. Inget svårt val med andra ord.

Sent på eftermiddagen var det dags för no fins-finalen och jag fanns vid Silvias sida timmen innan hennes dyk. Hon förbereddes sig noggrant, näst intill rituellt. Hon gjorde sitt dyk och jag passade på att filma henne när jag gick utmed bassängkanten. Hon kom upp på 78 meter men var tyvärr inte så nöjd med sitt dyk, trots att hon simmade längre än i kvalet då hon gjorde simmade 72. Efter min insats som coach njöt jag av resten av finalen från läktaren. Det har varit otroligt inspirerande hittills att se andras teknik och uppladdning. Ser fram emot att förfina min egen teknik när jag är hemma igen och kan börja träna med en egen fena. Min första monofena! Det känns lite som julafton…

Morgonen började väldigt intressant…. När jag var på väg ut ur frukostmatsalen så kom en av de tyska atleterna Katja fram till mig. Hon frågade lite skamset om jag kunde göra henne en stor tjänst. Hennes tyska landsmän har ingen möjlighet att coacha henne i den statiska finalen på söndag, eftersom samtliga ska delta själva och därför undrade hon ifall jag kan tänka mig göra det. Jag kunde inget annat än säga ”Självklart!”. Det ger en extra erfarenhet att få göra det samtidigt som jag får chansen att delta i finalen på första parkett, dessutom befinna mig i bassängen utan att delta i den jobbiga delen – att hålla andan… Den statiska grenen är enligt mig den jobbigaste eftersom man ligger helt still och endast har sina tankar att förlita sig på. I de dynamiska grenarna kan man hänga upp tanken på att tänka på t ex simtagen man tar eller kaklet som rör sig på botten, men i statiskt är man väldigt stilla och ensam… Som jag berättat tidigare så är det alltid skönt att ha med någon som stöd, även om det är en person man knappt känner. Det underlättar att inte behöva hålla koll på exakt hur många minuter det är kvar till start utan det är bra att bara fokusera på avslappningen och andningen…

Jag frågade Katja hur hon hade tänkt sig upplägget och hon ville gärna träna både idag och på lördag. Finalen är på söndag, samma dag som de flesta åker hem. Jag sprang snabbt upp på rummet och bytte om och vi möttes upp i simhallen för en första träning. Hon gick igenom vilken typ av uppvärmningsrutin hon har och vad hon vill att jag ska göra under dyket – bland annat att säga till vid vissa specifika tidpunkter. Hon förberedde sig några minuter på land och sedan 7 minuter i vattnet innan hon skulle påbörja andhållningen. Hon hängde på kanten, blundade och andades lugnt under den stunden. Jag räknade ner precis så som shoutern gör på tävling och hon sänkte ner sitt ansikte i vattnet. Klockan tickade iväg och jag gjorde det jag skulle under de följande minutrarna. Jag hade blivit förvarnad om att hon brukar hålla andan över fem minuter så jag hölll extra koll när tiden började närma sig det. Innan jag visste ordet av så hade sekundrarna rusat iväg och hon kom upp till ytan. Hon var inte speciellt ansträngd och jag stoppade klockan på 5 min och 46 sekunder. 5’46”!! Hon sa att det hade känts väldigt bra och avslappnat. Träningen var över och vi bestämde att vi skulle träna efter frukost på lördag igen.

Resten av dagen gick åt till att skriva lite inlägg till bloggen och att njuta av den varma höstsolen. På kvällen gick jag och några av svenskarna på restaurang och käkade pizza.  Det var riktigt trevligt att lämna hotellområdet och simhallen och äta något annat än pasta till förrätt och grillad kyckling till huvudrätt som menyn oftast bestod av. Jag unnade mig även en öl till maten eftersom jag inte kommer att tävla mer under det här mästerskapet. Sist men inte minst så pratade jag med en av de andra tyskorna under kvällen, Silvia. Innan jag visste ordet av så hade jag tackat ja till att coacha även henne under en av finalerna, nämligen i DNF (dynamic no fins) i morgon. Hon är precis som Katja väldigt tacksam för att jag ställer upp och jag tycker det är riktigt kul att få inta en annan roll än tidigare.

Nu till dagens största miss. Det var att jag kollade mailboxen för första gången på en vecka. Det borde jag inte gjort… Verkligheten därhemma gjorde sig påmind, jag svarade på de viktigaste mailen och resten får lov att vänta till måndag när jag är tillbaka på jobbet. Så får det bli.

Efter frukosten gick jag över till simhallen för att träna lite inför statiska tävlingen och lägga upp en bra strategi inför kvalet i STA kl 17.38. Camilla från Danmark skulle också dit och bara träna lite för skojs skull så jag frågade henne ifall hon kunde hålla koll på mig under mina andhållningar. Jag körde 2×3 minuter på raken för att känna känslan i bassängen men sen blev det för kallt i vattnet. Jag hade inte tävlingsdräkten på mig för att jag ville hålla den torr inför kvällen. Camilla gjorde också två andhållningar och sen gick vi och bytte om.

Efter lunch var det vila på schemat så jag höll mig mest på rummet. Min rumskompis Lidija från Kroatien erbjöd sig att låna ut överdelen till en av hennes överblivna Mares-dräkter till mig, eftersom hon visste att jag inte hade någon tjock dräkt och därför riskerade att bli för kall innan dyket. Jag hade lagt upp en bra strategi utifrån att jag skulle köra med en tunn dräkt, men tog ändå chansen att låna den hon hade.

Jag gick över till simhallen lite mer än en timme innan start, checkade in i tävlingszonen och letade upp Ulf som lovat vara min coach igen. Vi pratade ihop oss hyfsat snabbt och sen gjorde jag några avslappningsövningar innan jag gick och bytte om. Finessen med tjocka dräkter är att man använder vatten med tvål eller schampo för att få den att glida på lättare. Det går även att ta på sig den i vatten men det  funkar såklart bara om vattentemperaturen är ok. Trots min orutin med tjocka dräkter så lyckades jag snabbt och fokuserat kränga på mig den här inom några minuter.

Efter första uppvärmningen i vattnet fick jag problem. Jag hade dragit ner dräktens huva för att det inte skulle bli för varmt om huvudet men det resulterade i att dräkten smet åt för hårt kring halsen och jag fick nästan en kvävningskänsla. Jag bestämde mig snabbt att skippa den tjocka överdelen och tack vare att jag nu hade tävlingsdräkten under så var det lätt att kränga av sig den andra i vattnet.

Jag gjorde ännu en andhållning på 3 minuter och sedan var det dags att gå in i tävlingsruta D som var på motsatt sida i bassängen. I den här disciplinen skulle alla få tävla på samma dag och dessutom fyra atleter i varje heat. I DNF och DYN var vi uppdelade i två kvalgrupper och tävlade endast två åt gången.

Det var nu fyra minuter kvar till Official Top och jag lade mig vid vattenbrynet vid kanten, slöt ögonen och andades djupt. Jag fokuserade enbart på det. Det hände saker omkring mig men jag lät allt passera. Med en minut kvar till start satte jag masken på plats och fortsatte andas. När Shoutern räknade ner från tio tog jag två andetag till och sedan packade jag ytterligare lite luft ner i lungorna.

När mitt ansikte kom under vattenytan sköljde ett lugn över mig och jag flöt bort i tanken samtidigt som jag lyssnade till Ulfs röst som sa avslappnande saker. Jag noterade stickningar i fingrarna i allra första början av dyket som var ett resultat av all djupandning jag gjort innan. Bortom två minuter kom kontraktionerna och jag fortsatte att slappna av. Ulf gav mig en tidsangivelse vid 2’40” och då kändes det fortfarande lugnt. Strax därefter hade jag lätta tre enligt Ulf och då hade jag redan passerat min annonserade tid 3’20”.

Sen kom plötsligt det jobbiga och jag tog det som en signal på att jag behöver vara observant så att jag inte går över gränsen och riskerar att få en black out. Vid det här laget hade jag tagit tag med händerna i kanten för att snabbt kunna dra mig upp. Jag fick en jobbig känsla av vakuum i halsen och svalget så kampen blev inte lång. Jag bröt vattenytan på 3’44” och inväntade domaren Grants vita kort. Ulf såg mest förvånad ut över att jag kommit upp så hastigt och att han inte hunnit coacha mig till att hålla ut en stund till.

Senare på kvällen presenterades resultatlistan och jag slutade på 27:e plats i denna disciplin och tog mig inte till final. Sista platsen togs av en japanska som gjorde 4’19”. Dextegen kom tvåa med 7’28” och Jonas elva med 6’53”. Det kommer bli en riktigt spännande final i STA på söndag där jag hoppas Dex får sin efterlängtade medalj och Jonas också är med och fightas i toppen.

Mitt resultat idag är det bästa jag gjort hittills på tävling. Det är en tydlig skillnad mellan tränings- och tävlingsresultat vilket är naturligt nu när jag inte har så mycket tävlingsrutin ännu. Jag känner mig verkligen som en segrare i sammanhanget och är tokladdad inför framtida tävlingar och framför allt träningarna som ska leda dit. Jag vet efter dessa dagar att jag har potential att bli riktigt bra och nu vill jag få rull på den löpande träningen så att jag får utväxling i rätt riktning.

Nu väntar några lugna dagar förhoppningsvis ännu mer sol, lite nya fräknar på snoken och med finaler i världsklass. Ciao!

Idag var det äntligen dags för en dagstur till vackra Venedig. En abbonnerad buss tog oss till Latisana och därifrån åkte vi vidare med tåg i en och en halv timme till stationen St Lucia som ligger mitt inne i staden.

Vi bestämde tidigt att vi inte skulle köra turistrundan utan att istället följa med AIDA-presidenten Kimmo på geocatching istället. Det är ett alternativt sätt att upptäcka en stad på, en spännande skattjakt som tar en till unika platser man annars inte skulle hitta till. Vi hamnade under dagen på både fiskmarknaden, i charmiga återvändsgränder, dolda små innergårdar och diverse platser dit inte alla turister tar sig. På vägen såg vi naturligtvis Marcusplatsen och många andra ”måsten” men jakten gjorde att vårt fokus låg på att hitta nästa geocatch och lösa gåtor för att finna de exakta platserna.

Vi gjorde avbrott för lunch på en solig uteservering vid Canal Grande och vi åt en turistigt dyr bit lasagne vilket ändå har sin charm. Sedan fortsatte jakten och innan dagen var slut hade vi geocatchat 6 platser. Svårighetsgraderna varierade och den sista lilla gömda dosan tog över en halvtimme att hitta och vi var fyra personer som letade. Innan hemfärd blev det en skön stund i solen på ett kafé.

Det blev en härlig dag med massa spänning och många intryck på vägen. Jag fotade hela dagen och lyckades fånga några vackra ögonblicksbilder i hjärtat av Venedig.

I morgon tävlar jag i statisk andhållning kl 17.38 och då ska mitt pannben få jobba igen. Vi är 27 damer som tävlar och 23 går till final så upplägget känns lite udda. Det är nog mediauppbådet till helgens finaler som bidragit till att man valt att organisera det på detta sätt, vilket är förståeligt. Går jag vidare till final får jag chansen att maxprestera en gång till och det är nyttigt i sammanhanget att göra det igen inom några dagar.

Vaknade upp till ännu en solig och fin dag Lignano. Bestämde mig efter frukost att ta en långpromenad på egen hand och även ta med en bok att läsa. Gick till havet och solen värmde fantastiskt även när morgondiset fortfarande låg kvar. Satte mig i ett litet badvaktstorn med perfekt utsikt ut över Adriatiska havet och bort mot Kroatiens nordligaste kuster.

Fortsatte hänga ute i solen även efter lunchen för att ladda energin inför kvällens dyk. Efter en kort tupplur vid fyra var det åter dags att packa prylarna. Denna gång skulle även den enorma fenväskan med. När jag har den på ryggen ser det ut som om jag har vingar och är på väg att lyfta från marken. Rätt stor väska med andra ord…

Ulfarna var på väg till simhallen samtidigt med mig och Ulf L skulle stötta mig sista stunden inför dyket även denna gång. Jag värmde upp och stretchade och gjorde tre andhållningar innan jag gick och bytte om till tävlingsdräkten. Då var det ca 35 min till OT.

Med nästan 30 min kvar gick jag ner till zonen närmast bassängen och hade Ulf i med mig. Det är enormt skönt att någon hjälper till med tidshållningen när man själv mest behöver fokusera på avslappningen.

Med ca åtta minuter kvar till start begav jag mig till bassängkanten. Fenan  fick ligga en stund till men den åkte på när fyra-fem minuter återstod. Jag fick det lite knöligt när jag skulle kränga på mig dem och sekundrarna tickade iväg. ”Two minutes to Official Top!” hördes Shouterns röst i högtalarna. Jag justerade masken och halsvikten och gled ner i vattnet. Med 1,30 kvar blev tiden knapp till start så nu var det bara här och nu som gällde. Inga tankar på att pulsen inte lugnat ner sig riktigt. Inga tankar på att jag måste klara minst 66m. Inga tankar på något annat än att slappna av och hitta flow.

Fenan höll sig relativt stadig men min kropp kämpade med att parera att fenan är helt rak. Vid ca 36 meter kunde jag känna dykresponsen och jag välkomnade känslan som annars är lite obehaglig. Jag kunde t o m höra mig själv säga ”Jag välkomnar dig” inne i huvudet. Banan har en liten sluttning mellan 34-36 meter så det är i princip enda referenspunkten i bassängen om man inte räknar armtag och bentag istället.

Sen kom vändningen vid 50 meter. Nu är det bara att fortsätta slappna av, tänkte jag och kände ännu mer nu hur blodet dragit sig till övre delen av kroppen. Jag såg plötsligt nivåhöjningen på botten och visste då att jag passerat ca 65 så jag fortsatte och fortsatte tills det tog stopp. Jag minns nu i efterhand att att jag hann se kaklet borta vid 100m och hann tänka tanken att det inte var så långt dit. Men då var det för sent att fortsätta. Jag kom upp till kanten, gjorde ytprotokollet och fick gult kort av domaren för att jag greppat kanten innan munnen kommit över vattenytan. Klassiskt misstag. Jag frågade domaren hur långt det blev och han sa 81m. Yeeey!!! 100m hade varit en större bedrift och tekniskt sett går inte detta dyk till världshistorien, men jag satte ändå personbästa trots det gula kortet. Mycket tillfredställande resultat!

Nu har jag en kvaltävling kvar på onsdag i statisk andhållning (STA) och gör jag uppemot 5 minuter så har jag god chans att ta mig till final. Imorgon är det dagstur till Venedig, men det är en helt annan historia. Buonanotte!

Ännu en vilodag var kommen och efter att vi alla tagit lite sovmorgon åkte jag, Jonas och Ulf D iväg på en biltur för att kolla in det slumrande Lignano. Halvön vi befinner oss på är ett semesterområde med många sommarboenden och hotell. Det mesta är igenbommat och den milslånga stranden gapar tom. Vi hittade stadens hamn och där låg en och annan monstruös yacht i väntan på sin vintervila. Solen värmde skönt med sina 23 grader och vi avslutade utflykten med en glass på en av stadens få öppna kaféer. Italienarna vet minsann hur man gör glass…

När vi kom tillbaka till sportanläggningen satte jag mig och skrev lite texter till bloggen som jag senare skulle ladda upp. Passade även på att anmäla mig till onsdagens dagstur till Venedig som arrangerats för oss atleter. Jag och Ulfarna åker iväg på det. Ska bli skönt med ett avbrott från allt fokus på tävlingen.

Mellan 17-20 var det sedan dags för första tävlingsdagen i DYN och kvällens svenska namn var Ulf L. Det var intressant att titta på tävlingarna i lugn och ro och det var åter många av världens bästa fridykare som stod på startlistan. Ulf simmade kl 19.40 och när han kom upp till kanten visade måttbandet 194 m. Helt galet vilka längder det handlar om!! Nu kanske ni förstår varför jag ibland känt mig som en riktig rookie inför resan. Nu när jag väl är här så känner jag mig avslappnad i sammanhanget och ska göra mitt bästa utifrån mina förutsättningar. Än så länge har det inte varit svårt – att känna sig avslappnad alltså… Jag har prata med flera tävlande som varit såååå nervösa, nästan så att jag tyckt synd om dem. Men de flesta peppar varandra både före och efter dyken och det bidrar till en skön atmosfär som underlättar för oss som är mindre rutinerade i tävlingssammanhang.

Dagen avslutades som vanligt med en trerätters middag där förrätten var en  jättegod bönsoppa. Den smakade nästan identiskt med en ungersk bönsoppa som mamma brukar göra, så efteråt skickade jag ett kort sms till henne och berättade att jag tänkte på henne och familjen lite extra. Innan lampan släcktes vid tolv så hann jag både uppdatera bloggen och spela lite Wordfeud med vännerna därhemma. Imorgon laddar jag för nästa kvaltävling så håll tummarna kl 17.50 när jag simmar DYN. Jag har annonserat att jag ska simma minst 66m. Tjohoo!

Vaknade med en bra känsla i kroppen! Efter frukosten gick jag till EXPO:t för att se om det fanns några intressanta prylar. Kom därifrån med ett gäng fridykningsböcker och ett antal Euro fattigare… Två av författarna kommer hit under veckan så jag ska se till att få böckerna signerade.

Sen följde en skön promenad på stranden efter lunch och det rensade hjärnan ordentligt att gå barfota i sanden en stund. Det var lite kylig luft men i solen var det underbart.

Resten av uppladdningen bestod av en kort power nap och sen var det dags att packa ihop utrustningen. Jag möttes av Ulf L i hallen och genast kändes det tryggare. Han skulle vara med mig under förberedelsen sista timmen och hjälpa mig vid ytprotokollet ifall jag skulle behöva det.

Tiden innan tävlingsdags ser ut på följande sätt: Senast en timme innan starttid (Official Top – OT) måste man checka in sig hos en av funktionärerna. Därefter måste man hålla sig i tävlingsområdet fram till start, vilket är hallen. Ska man gå på toaletten eller gå och byta om inom den timmen så måste man ha en funktionär med sig så att man inte passar på att dopa sig.

Starterna går med 10 minuters mellanrum och när föregående atlet är klar får man sätta sig vid sin bana och fortsätta slappna av. När endast 2 minuter återstår till OT så meddelas tiden av Shoutern. Vill man ha någon tidsangivelse innan dess så får ens coach eller motsvarande stå för det.

Jag gick till startplattan nästan direkt efter att atleten före mig avslutat sitt dyk. Jag satte mig på kanten, slöt ögonen och bara andades. När det var två minuter kvar såg jag till att ha utrustningen på plats dvs masken och halsvikten. Sen hoppade jag ner i vattnet i väntan på startsignalen. När det var 20 sekunder kvar tog jag två riktigt djupa andetag och efter sista andetaget packade jag extra luft 5-6 gånger innan jag dök ner.

Efter ca 40 meter kände jag dykresponsen i armar och ben vilket fick mig att öka tempot en aning. Jag kom sen äntligen till T-markeringen på botten och jag vände vid 50 meter. Efter det så fortsatte jag med det tempot men gick upp redan vid 59 m. Jag hade utan problem kunnat fortsätta en bit till men jag fegade ur…

Jag gjorde ytprotokollet och fick sedan vitt kort av domaren. Nu har jag satt nytt officiellt personbästa samtidigt så är jag inte helt nöjd just eftersom jag gick upp för tidigt. Nu säger mitt andra jag att jag ska vara nöjd med nytt Pb och vitt kort i min första gren i VM. När jag tävlade för första gången i våras på SM så presterade jag sämst i första grenen. Jag saknade tävlingsvana och påverkades allt för mycket av alla intryck och lät även nervositeten ta över en aning.

Nästa gren jag tävlar i är DYN på måndag och då ska jag banne mig ta fram pannbenet!! Arrivederci!

Dagen började med frukost och efter det fanns det möjlighet att känna på vattnet och träna lite i tävlingsbassängen. Jag bytte om till tävlings-outfit och gick in i simhallen. Jag var nästan helt ensam där och gled sakta ner i vattnet. Känslan var fantastiskt! Sikten var exceptionellt klar och glidet var riktigt bra. Jag blev kvar i vattnet så länge att jag sedan fick stressa för att hinna göra mig i ordning inför invigningen.

Innan invigningen sattes startlistan upp för DNF och där stod det att jag tävlar i morgon kl 17.40. Jag kände mig lättad eftersom jag hade sovit dåligt på natten och dessutom vaknade jag med huvudvärk så en extra dags uppladdning skadade inte.

Invigningen var stor och en gospelkör inledde med ett ABBA-medley. Sen så höll motsv. evenemangsgeneralen i programmet och borgmästaren och andra prominenta gäster tackades och fick säga några väl valda ord. När alla vi atleter skulle gå upp på scen så fick helt sonika heta Switzerland istället för Sweden – en av många språkförbistringar hittills. Ingen skada skedd, vi gillade läget och gick upp på scen utan att röra en min. Sen var spektaklet över och det blev dags för lunch. 

Efter maten gick jag upp på rummet för en tupplur i hopp om att bli av med huvudvärken. Den släppte efter att jag fått en värktablett av en av killarna samt sovit en dryg timme. Under min power nap slutade det regna och åska och solen behagade visa sig. Plötsligt kändes allt lättare.

Dagens kvaltävling började kl 17 och jag gick runt i hallen, tittade, fotograferade och myste. Jag hann snappa upp det mesta kring rutiner och vad som gällde inför morgondagen. En av svenskarna tävlade idag, Ulf Lindberg. Han simmade 150 meter och är med 99% sannolikhet klar för final utan att alla ens tävlat än i DNF ännu. 

Vi fick för övrigt veta idag att de 23 bästa damerna och 23 bästa herrarna går till final nästa helg. Med totalt 31 damer har jag alltså chansen att ta mig till final om jag gör ett bra dyk imorgon. Tjohooo! Om vädret är bra så ska jag ladda upp ordentligt med en långpromenad vid havet. 

Finalerna kommer visas på någon av de italienska Rai-kanalerna och även via www.evolutionchannel.tv så det kommer vara fullt pådrag då. Missa inte det! Jag har ännu inte fått bilduppladdningen att funka tyvärr så ni får hålla tillgodo med text tills vidare. Ciao!

Nu är jag äntligen framme i Lignano, incheckad på hotellet och registrerad på tävlingen. Resan började kl 05.30 från Uppsala i morse och gick via Kastrup vidare till Venedig där jag landade 13.25. Därifrån åkte vi minibuss till idrottsanläggning där vi ska hålla till under kommande 10 dagarna. Att ha tillgång till internet är ingen självklarhet här nere så nu har jag ordnat en timmes surf via hotellets WiFi för 2€. Ska det bli några bra inlägg framöver så får jag nog skriva när jag är offline och tok-ladda-upp när jag köper access. Det krävs lite planering när man bara surfar en timme åt gången…

Imorgon bitti får vi info kring tävlingen så jag vet fortfarande inte om jag tävlar i DNF i morgon eller på lördag. Nu väntar middag med de andra svenskarna Ulf, Ulf och Jonas och sen blir det vila resten av kvällen. I morgon är det invigning och pompa och ståt så jag hoppas kunna ladda upp lite bilder sen. Har inte lyckats ladda upp någon bild här via min iPhone förut så jag får testa det imorgon.

Nu har jag kollat in detaljerna i tävlingsschemat och det kommer verkligen vara en omväxlande vecka. Det kommer finnas möjlighet att delta i seminarier, gå på utställningar, åka på utflykter och dagsturer. Deltävlingarna hålls sent på eftermiddagarna vilket ger utrymme för aktiviteter under dagen. Jag hoppas jag kommer hinna se så mycket som möjligt även om huvudfokuset ligger på tävlingen naturligtvis. Det enda tråkiga är att mitt flyg går direkt efter sista finalen den 16 oktober så jag kommer missa avslutningsceremonin och prisutdelningen. Inget att göra åt, så tar jag medalj i någon av grenarna så får en av de svenska killarna ta emot den åt mig.

Här kommer lite länkar till bland annat mästerskapets hemsida och även schemat för tävlingen. Nedan har jag sammanfattat schemat i grova drag. Närmre förklaring av förkortningarna finns i ett tidigre inlägg om vad fridykning är.

6 oktober
Ankomst till Lignano Sabbiadoro via flyg till Venedig. Registrering inför tävlingen.

7 oktober
Fortsatt registrering samt invigningsceremoni för VM, Europe Evolution Cup och Evolution EXPO där bland annat Italienska landslaget i konstsim visar upp sig.
Kval DNF (Första halvan av DNF-atleterna)

8 oktober
Evolution EXPO
Kval DNF (Andra halvan av DNF-atleterna)

9 oktober
Evolution EXPO
Tripp till Trieste för att kolla på segeltävlingen Barcolana.
Kval DYN (Första halvan av DYN-atleterna)

10 oktober
Evolution EXPO
Konferens kring fridykning, simning och fensimning
Kval DYN (Andra halvan av DYN-atleterna)

11 oktober
Utflykt i provinsen kring Lignano.
Vilodag

12 oktober
Utflykt till bland annat Triesteområdet.
Kval STA (Samtliga atleter)

13 oktober
Dagsutflykt till Trieste och Venedig
Vilodag

14 oktober
Seminarium
Show fensimning och konstsim
Final DNF

15 oktober
Seminarium om säkerhetssystemet Lulú
Final DYN

16 oktober
Final STA
Avslutningsceremoni och prisutdelning
Hemresa

Igår var det dags för årensning tillsammans med dykklubben. Vi får några gånger per år i uppdrag av kommunen att rensa Fyrisån från Upplandsmuséet till Islandsbron. Vi ansvarar dessutom för att ha säkerhetsdykare i vattnet under forsränningen på Valborg. Klubben får lite pengar i kassan samtidigt som kommunen får ån rensad av proffs. Jag vet inte för vilket år i ordningen vi gör det här, men det är alltid en rolig sammankomst då vi sliter lite tillsammans samtidigt som det skrattas en hel del. Förutom alla cyklar så brukar det fiskas upp en och annan udda pryl. I år var en handjagad gräsklippare det märkligaste fyndet. Jag valde att vara landkrabba vilket innebar att jag och några till stod på land och drog upp cyklar på löpande band, medan andra halvan av gänget befann sig nere i vattnet.

Större delen av tiden tillbringade vi vid Nybron vid biografen Spegeln. Där fiskade vi upp kring 80-90 cyklar på en dryg timme… och då lyckades vi inte ta upp alla ens. Vår enkla slutsats är att platserna där det finns mest cykelställ utmed ån generarar massgravar för cyklar… Trist men sant. Under de tre timmarna vi höll på hade vi en och annan söndagspromenerande stadsbo som publik. Nyfikenheten var stor och de flesta häpnade över att det fanns så många cyklar ‘parkerade’ i ån.

Mör i kroppen och skitig av alla rostiga cyklar och bråte tog jag mig hem för att sanera mig. Fyrisåns vatten är inte det renaste och senast för några dagar sedan skrev Upsala Nya Tidning att det finns magsjukebakterier i vattnet och magsjuka är det sista jag vill ha nu inför resan… Kvällens träning gav inga rafflande nyheter förutom att allt jag gör i vattnet känns så lätt. Jag tränade tillsammans med en klubbkamrat och vi körde en hel del övningar tillsammans. Det enda som störde träningen var den dåliga sikten i vattnet. Det var väldigt grumligt och det påminde om vatten som blandats ut med mjölk. Om det beror på simtävlingen som hölls under dagen eller trasig reningsanläggning förtäljer inte historien…

Idag kändes det verkligen i kroppen att jag bärgade väldigt många cyklar igår och dessutom tränade på Fyrishov på kvällen. Träningsvärken sitter i axlarna och armarna. Nu blir det ordentlig med vila fram till onsdag då jag ska göra sista maxningsförsöken innan flyget lyfter på torsdag morgon. Ikväll lär jag somna ovaggad och drömma och skvalpande vågor och djupa andetag…. Blubb-blubb.

Igår var det väldigt nära att jag satte personligt rekord i DNF (dynamisk simning utan fenor). Väldigt nära. Jag var redan innan träningen inställd på att göra ett maxningsförsök som skulle överträffa mitt hittills bästa resultat. Första delen av träningspasset blev det en del intervallsimning för att få kroppen att jobba lite extra och göra den mer tålig för koldioxiden. Sedan simmade jag även 6x50m på 25-metersbanan och redan det var en klar förbättring sedan förra onsdagspasset då jag enbart simmade 3x50m utöver intervallträningen. Sen var stunden kommen… Jag fick en kvart på mig att värma mig uppe på land och komma ner i varv inför mitt maxningsförsök. Vid det här laget var jag aningen nerkyld och hade lite krampkänningar, antagligen pga lite vätskebrist. Jag tog på mig en extra handduk för att hålla mig varm till starten. Klubbkamraterna började formera sig kring 50-metersbanan för att titta på och några hoppade ner i vattnet med fenor för att agera säkerhetsdykare. Jag blundade och lyssnade på ljudet från vattnet som sköljde över bassängkanten gång på gång och tankarna förde mig till en sandstrand långt bort…

När två minuter återstod gick jag ner i vattnet och satte på mig masken. ”One minute to official top”, ropade Mattias som agerade shouter – det kallas den som på tävlingar basunerar ut tiden till start i högtalarsystemet. Jag djupandades och väntade på nedräkningen från 20 sekunder… ”Twenty seconds…” Jag tog några andetag till och förberedde mig på starten och blundade. ”Five, four, three, two, one, official top!” Jag packade lungorna med några extra andetag och sen sjönk jag ner under vattenytan och sköt ifrån hårt mot kaklet. Jag rörde mig lugnt, blundade och tänkte enbart på att slappna av i mina rörelser. När jag öppnade ögonen några gånger så såg jag bara den svarta linjen på botten av bassängen. Plötsligt kom banans djupa del och jag blev förvånad när jag öppnade ögonen och upptäckte att det var flera meter ner till botten. Hann fråga mig själv om jag simmar för nära ytan… men sen kopplade hjärnan och jag insåg att jag hade kommit till djupa delen.

När det började bli grundare igen visste jag att det inte långt kvar till vändningen vid 50 meter. Vid det här laget kände jag av dykresponsen och att blodet börjat dra sig till huvudet och den övre delen av min kropp. Liksom de dykande däggdjuren har människan en dykreflex och den yttrar sig med minskad hjärtfrekvens och en selektiv kärlsammandragning för att koncentrera blodet till de viktigaste organen. Det började bli jobbigt och jag såg linjen på botten förvandla sig till ett T, vilket signalerar att banan är slut. När vändningen kom var det en lättnad och jag visste att jag snart skulle passera 56 meter vilket varit mitt personbästa sedan SM i mars. Plötsligt kändes det lite lättare men jag ökade ändå frekvensen på mina simtag för att komma snabbare framåt och började samtidigt dra mig inåt kanten för snabbt kunna grabba tag när jag inte orkade mer.

Sen sa det stopp och jag simmade fort till kanten och tog tag. Jag tittade på Peter som agerat domare och jag höll blicken stadigt. Jag andades och andades och andades och kände blodet strömma ut i armar och ben igen. Glädjen över att ha simmat så långt efter vändningen sköljde över mig, men när jag kom till momentet att ta av masken, göra OK-tecken och sedan säga ”I’m OK!” så fick jag inte riktigt fram orden tydligt och masken satt kvar över ögon och näsa. Dyket blev inte godkänt men först då vände jag mig om och tittade hur långt jag var från kanten där jag vänt vid 50 meter… det var långt bort från där jag stod och Peter konstaterade att jag simmat 70 meter. 70 meter!!! ”Men då har jag ju persat!!!” ropade jag med ett gigantiskt leende. Lika snabbt som jag hade kommit med mitt glädjetjut kom jag plötsligt ihåg att jag inte gjort ytprotokollet rätt. Attans! Det var inte ett helt kontrollerat dyk och hade jag fortsatt 10 meter till hade jag nog inte tagit mig upp för egen maskin. Jag var trygg genom hela dyket eftersom det tre säkerhetsdykare som följde mig under hela vägen. Jag simmade 70 meter! 70 meter!! Längsta sträckan jag någonsin simmat! Vilken glädje!

Efter maxningsförsöket följde ännu ett i statisk andhållning (STA) i den något varmare bassängen. Först gjorde jag två andhållningar som uppvärmning och på tredje försöket höll jag andan 3’57”. Mitt personbästa 4’27” från en träning i våras kommer med största sannolikhet kasseras snart. I bästa fall redan på onsdag. Först nu börjar jag ana vad min kropp kommer klara framöver… Förutsättningarna igår var inte optimala i och med att jag tränat rätt hårt strax före maxningen i DNF och sedan gjorde jag dessutom ännu ett maxningsförsök i STA. På onsdag, dagen före avresan, är det dags igen. Sista träningen ska jag göra maxningsförsök i alla tre grenarna så att jag får med mig den känslan i kroppen till tävlingen. Nu börjar nedräkningen på riktig. Bara 7 dagar kvar…. Tjohooo!!!

I fredags samlades jag och klubbkompisarna på Katalin för att se vår dykbroder, tillika min ‘huvudtränare’, Peter uppträda med sina andra vänner i Vibafemba. De ska köra en krogshow där fram till slutet av november. Föreställningen var humoristisk och självdistanserad och publiken charmades av underfundiga texter och snabba temaväxlingar. Efter konserten belägrade vi gruppens loge för att ge Peter en bukett blommor och gratulera till premiären. Tidig hemgång bäddade för en lugn helg och uppladdning inför söndagens träning.

Vi var fyra stycken som tränade tillsammans igår och jag fick äntligen träna ihop med solstrålen Emma som jag debuterade tillsammans med i SM i våras. Hade det inte varit för att hon gör grundläggande militär utbildning för tillfället, så hade hon också deltagit på VM. Dagarna tickar iväg nu och jag börjar känna mig mer och mer redo att åka. På onsdag ska jag göra några maxningsförsök och det kommer bli grymt spännande att se vad jag går för nu med ca två månaders träning i kroppen. Nu är det bara 9 dagar kvar…

Igår kväll var det åter dags för träning och i min coach frånvaro ryckte en annan av mina klubbkamrater in för att stötta mig under passet. När jag klev in i simhallen på Fyrishov fick jag en chock eftersom halva hallen var fylld av hejande studenter som genomförde någon slags livad simtävling nordiska länder emellan….och jag tror minsann det fanns en promillehalt i luften bland åskådarna som inte brukar finnas där. En vägg av alkoholdoft slog mig när jag entrade hallen. Det blev till att hålla andan extra länge första delen av träningen…

När lugnet lagt sig och studenterna lämnat körde jag som vanligt en del intervall och sen avslutade jag med 3X50m DNF (dynamiskt utan fenor). Jag har inte gjort det tre gånger efter varandra med kort återhämtningstid tidigare så jag kände mig väldigt nöjd.

Sista halvtimmen blev det lite skönt snack med klubbvännerna i varma bassängen och det märktes att jag behövde få snacka om annat än VM för en gångs skull. Ett återkommande citat från våra träningar (när det inte är tokfokus inför någon tävling) är att det är minst lika kul att snacka om fridykning som att utöva det… Jag lämnade träningen väldigt upprymd och inspirerad och är grymt taggad inför nästa onsdagsträning!

De återstående träningarna kommer jag pressa mig ytterligare och göra maxningar i samtliga grenar för att se på vilken nivå jag ligger nu och träna min uthållighet så klart. Även om 50m knappast var maxning så var det ändå viktiga mentala steg som jag behövde för att känna hur mycket mer jag kan ge. Nästa onsdag räknar jag med att slå mitt personbästa 56m med råge. Sista dyket igår var på ca 55m och då utan att det var en maxning. Nu börjar minsann resultatet av all träning visa sig… Det här gillar vi!

Förra veckan publicerades deltagarlistan inför tävlingen via AIDA Internationals hemsida. När jag såg mitt namn på listan blev det ännu mer verkligt att jag faktiskt kommer befinna mig i Italien och tävla med drygt 90 andra atleter inom några veckor. Än idag känns det fortfarande overkligt, samtidigt som jag i min mentala träning verkligen ser mig själv på plats i Lignano, traskandes utmed poolen i mina sköna badtofflor och med ett stort lugn inombords. Det är många kontraster inne i mitt huvud i dessa dagar…

Fick idag veta att jag tyvärr blir enda svenska som deltar. Lotta Ericsson, som innehar många svenska rekord på damsidan i flera grenar, tog tillbaka sin anmälan idag. Vi skulle dessutom dela rum så jag såg verkligen fram emot att få lära känna henne. Jättetrist, men nu får jag istället lära känna någon annan trevlig fridykare från en annan del av världen. Jag kommer garanterat knyta många nya kontakter under de tio dagarna. Networking is the shit!

Dagens träningspass hade jag fokus på att träna vändningar med fena. Än så länge är träningarna uppdelade – på onsdagar har jag mer fokus på dynamisk simning utan fena och statisk andhållning, medan söndagarna handlar om dynamisk simning med fena. Söndagar tränar jag dessutom på egen hand så då jobbar jag mer med enkel teknikträning till skillnad från när min tränare är med. Det har också med säkerheten att göra, jag gör inga avancerade träningsmoment när jag är själv.

Det var lite kaotiskt i bassängen eftersom vi precis bytt träningstider och det var en hel hord med barn som var på kurs med Knattedykarna. De ockuperade den delen av bassängen som abonneras av min klubb men jag höll mig lugn och letade upp andra delar av bassängen att träna i så länge. Det är viktigt för poolfriden att vara flexibel och det sista jag vill i nuläget är att få ett gäng dyk-kids efter mig när jag behöver träna som mest…

Hämtade dräkten från textiltryckeriet igår och idag skulle den äntligen testas. Hur bra trycket än såg ut att vara så var jag ändå orolig att det skulle vara ömtåligt i samband med att jag kränger på mig dräkten. Allt gick bra och jag såg riktigt proffsig ut när jag klev in i simhallen iförd dräkten, badmössa, halsvikt och allt… Jag är inte riktigt van vid detta. En av tjejerna jag tränar med agerade säkerhetsdykare på land i samband med att jag gjorde en övning och hon påpekade att trycket på vaden syntes kanonbra från poolkanten. Kul att det fick den effekt vi ville!

Träningen i övrigt gick ut på att låta kroppen få vänja sig vid mer mjölksyra så jag körde rätt mycket intervallövningar både simmandes på ytan och under vattnet. Sista delen av passet gick vi över till den något varmare rehab-poolen för att öva statisk andhållning. Den här gången skulle jag med coachen som säkerhetsdykare testa min gräns för andnöd. Det finns tyvärr en vanföreställning om att man ska hyperventilera för att kunna hålla andan länge. Hyperventilerar man innan så utsätter man sig för stora risker och sannolikheten är stor att man får en blackout och tuppar av. Vid hyperventilering sänker man koldioxidhalten i blodet, men syret man drar in är inte så syrerik som när man t ex djupandas. Det är fortfarande mängden syre som avgör hur länge man klarar av att hålla ut. Vanligtvis upplever man att man har lättare att hålla andan under vattnet när man hyperventilerat, men kroppen reagerar inte lika tydligt på signalerna att syret börjar ta slut.

Det var just det här vi testade på träningen i syfte att jag skulle få känna på hur subtila signalerna är och hur snabbt kroppen säger ifrån. Jag lyckades hålla andan 3’40” trots den forcerade andningen men jag hamnade i gränslandet för blackout och hade detta varit på tävling så hade mitt dyk inte godkänts. Det räcker med andra ord inte att man gör ett långt dyk utan det ska även genomföras på ett säkert sätt. Jag måste betona att vi endast gjorde den här övningen för att testa min gräns vid ren hyperventilering.  Säkerhetsrutinerna vi har är väldigt omfattande och jag skulle aldrig genomföra något liknande om jag inte kände mig trygg med säkerheten omkring mig. Framför allt så ska man inte testa varken statisk andhållning eller andra fridykningsövningar utan att ha någon kunnig och utbildad person vid sin sida.

Med 35 dagar kvar till VM så kom glädjebeskedet att Snowfall blir min huvudsponsor! Jag kallar dem för min huvudsponsor, eftersom de köpt en reklamplats på min dräkt. Det har i sin tur finansierat min resa ner till Italien vilket är helt underbart! Jag har även dem att tacka för denna fantastiska blogg där jag kommer kunna marknadsföra mig själv, men framför allt sporten. Jag ska naturligtvis även nämna att min arbetsplats Idékraft samt en handfull privatpersoner också bidragit till att göra denna resa möjlig. Stort tack för allt ert stöd! Jag gick som på moln hela måndagen tack vare beskedet. Har fått höra av andra fridykare att det inte är helt lätt att ordna sponsring i den här smala sporten…. så jag som rookie i sammanhanget verkar ha åstadkommit något riktigt bra.

Nu till veckans lågvattenmärke… Igår natt slog höstens förkylning till och jag vaknade med halsont och allmän hängighet. Innan jag hunnit meddela min tränare att jag hoppar över onsdagens pass hann jag få ett sms av honom där han berättade att han skulle utebli från kvällens träning eftersom han blivit dålig. Han hade snabbt fixat att en annan klubbkamrat skulle vara stand-in som coach och hjälpa till med att mangla mig under träningen…. Här märks det vilket stöd jag har av grabbarna! Helt underbart! På sätt och vis är det tur att förkylningen kommer nu och inte dagarna innan resan. Nu hinner jag förhoppningsvis bli frisk till söndag så att jag inte missar ännu en träning.

I söndags var det ett inslag på Sporten på SVT om just fridykning och om Anneli Pompe som ska tävla i VM i djupfridykning i Grekland om några veckor. Hon har förutom mental träning även använt sig av hypnos för att kunna prestera ännu bättre. Det är samma hypnostränare jag ska till på lördag och det ska bli SÅ spännande! Det är första gången jag ska testa det och nu när jag är VM-atlet så har jag förmånen att få extra stöd av Ulf som är landslagshypnotisör för tävlingsfridykarna i Sverige. Det ska bli riktigt spännande att se hur jag påverkas av det…

Igår var det dags för ännu ett hårt träningspass i simhallen och jag fick smaka då en och annan dos mjölksyra. En av mina klubbkamrater har utnämnt sig själv till min huvudtränare, eftersom han vill hjälpa mig med träningsuppläggen och förberedelserna inför VM. Jag är sååå tacksam att han förbarmar sig över min träning med tanke på att jag inte är så rutinerad när det kommer till mer strategisk träning inför tävling. Det intressanta är att jag flera träningar i rad bett honom att lägga upp träningen hårdare än gången innan. Jag har gjort det när jag märkt att jag inte tagit ut mig tillräckligt. Känns som en ovanlig sits, eftersom jag ofta brukar ge upp när det börjar bli allt för jobbigt. Och det beteendet verkar hålla på att vända. Jag har även märkt att jag gillar intervallträningen vi kör i vattnet, det här med att kämpa intensivt under ett kortare intervall, sen vila och sen köra hårt igen. Just den här träningen kommer göra mig mer uthållig senare.

Till råga på allt ska jag gå till en hypnoscoach i Stockholm som håller på med olika typer av coaching bl a för idrottare. Han är också fridykare och han har sett att hypnos kompletterar annan mental träning och hjälper till att öka prestationerna. Det blir spännande att se hur mycket det bidrar. Jag ser det som ett bra tillägg till allt annat jag gör för att förbereda mig – skaffa bättre utrustning, förfina min teknik, meditera och träna styrka. Kommer såklart rapportera via bloggen hur allt fortskrider… To be continued…

Nu är min tre veckor långa semester över och jag är redan inne på andra arbetsveckan. Hittills har det varit relativt lugnt på jobbet och hjärnan har fått en mjukstart. Förra onsdagen testade jag ”hajdräkten” för första gången och den var kanonbra! Jag körde teknikträning och testade hur mycket bättre glid jag hade i vattnet. Det är svårt att säga exakt, men några meter längre kom jag i alla fall tack vare dräkten. Den har tydligen en yta som är teflonbehandlad och dessutom så sitter sömmarna på ett sätt som ska bidra till att min aquadynamik ska bli bättre. Snacka om att även fridykning är en tekniksport…

Nu fortsätter veckor av både träning i bassäng och annan träning i form av konditionsträning på land och även styrketräning. Tro det eller ej men jag har redan kört några meditationspass för att bättra på balansen i knoppen. Det är relativt enkelt och framför allt otroligt rogivande. Jag måste ta till alla medel för att kunna prestera bättre än någonsin under VM…

Här kommer en crash course om vad fridykning är, vilka grenar som finns och hur det funkar. Man har tävlat i sporten sedan början av 90-talet. Det handlar om att vara under vattnet så länge som möjligt med bara ett enda andetag. Sporten är uppdelad i två delar – djupfridykning och poolfridykning. Det finns en internationell tävlingsorganisation, AIDA International, som är ett förbund som skapar det ramverk som sporten behöver i form av regler, domare och utveckling. Den svenska föreningen heter AIDA Sweden.

I fridykning kan man tävla i sex olika grenar – tre i djupfridykning och tre i poolfridykning:

Konstant vikt (CWT) – Fridykaren simmar så djupt han/hon kan efter en lina och sen upp igen. Fridykaren måste ha samma vikter både uppåt som neråt och dyket sker med fena/fenor, Därav namnet Konstant vikt.

Konstant vikt, utan fenor (CNF) – Fridykaren simmar så djupt han/hon kan efter en lina och sen upp igen. Fridykaren måste ha samma vikter både uppåt som neråt och dyket sker utan fena/fenor, det vill säga fridykaren simmar bröstsim ner och upp, därav namnet Konstant vikt. (Även kallad klassisk stil på djupet)

Free immersion (FIM) – Fridykaren drar sig ner och upp efter en lina utan fenor.

Statisk APNEA (STA) – Fridykaren håller andan så länge som möjligt medan han ligger stilla i vattnet. Utövas flytande i en pool med ryggen uppåt.

Dynamisk APNEA (DYN) – Simma så långt som möjligt under vattnet med en fena/fenor. Utövas i pool.

Dynamisk APNEA, utan fenor (DNF) – Simma så långt som möjligt under vattnet utan fena/fenor, det vill säga bröstsim. Utövas i pool. (Även kallad klassisk stil på längden)

Sen finns det ytterligare två kategorier som man inte tävlar i, här sätts det endast rekord vid separata rekordförsök. Variabel (VWT) – Fridykaren åker neråt med tyngder men simmar upp med egen kraft. No Limit (NLT) – Fridykaren åker på en släde neråt och upp med hjälp av en ballong fylld med luft. Det här är den grenen man tävlar i i filmen Det stora blå.

Jag kommer delta i alla tre poolgrenarna även om jag inte är lika stark i alla tre. Det kommer göra att nervositeten successivt försvinner ju längre in i tävlingen jag kommer.

Jag är en driven 34-årig Uppsalatös som började träna fridykning våren 2004. I unga år var jag allt annat än en landkrabba. Jag tävlingssimmade och älskade vatten och framför allt tillvaron under utan. Som många andra inspirerades jag av filmen Det stora blå (The Big Blue) när den kom 1988 och nyfikenheten för sporten höll i sig…

Under 2004 fick jag för mig att jag skulle testa på fridykning en gång för alla. När det visade sig att det fanns en dykarklubb i Uppsala med ett gäng fridykare som tränade varje vecka så var det givet att jag skulle ta kontakt med dem. Efter att ha provat på ett pass så var jag såld! Jag bestämde mig omgående för att gå med i klubben och börja träna varje vecka. På den tiden var jag i princip enda tjejen bland fridykarna och killarna jag tränade var yngre än jag men det var knappast något jag brydde mig om. I vattnet var vi alla lika. I vattnet kände jag mig fri och varje träning var som en utomkroppslig upplevelse. Det här var något utöver det vanliga…

De första åren i klubben tränade jag mest för skojs skull men så småningom blev det glesare mellan träningarna och det ledde till ett längre uppehåll. Efter att ha längtat tillbaka till bassängen på Fyrishov så kom våren 2010 och jag bestämde mig för att satsa ordentligt på att träna igen. Det som gav mig en extra skjuts i motivationen var att jag bestämde mig för att testa min kapacitet i tävlingssammanhang i SM i Göteborg nu i våras. Som debutant och helt utan tävlingsvana var jag väldigt nöjd även om jag placerade mig sist i damklassen. Trots nervositet och anspänning som en tävling bidrar till, lyckades jag förbättra mina personbästa resultat i två av tre grenar. Ska berätta mer ingående om tävlingsgrenarna i ett senare inlägg…

Sen så hände något helt otroligt i somras… I samband med ett träningspass i slutet av juni fick jag reda på att jag trots min sistaplacering i SM lyckats kvala till VM i poolfridykning i Italien i oktober! Fatta – VM!! Min klubbkamrat Peter berättade att jag hade sista kvalplatsen till VM om jag ville ha den. Det tog inte någon lång stund förrän jag hade bestämt mig för att ta den här chansen. Jag var tvungen att undersöka först om jag kunde få ihop det ekonomiskt och framför allt att jag kunde ta ledigt i samband med tävlingen. Eftersom det är en liten sport så finns det inga pengar att hämta när man tävlar, utan det kostar snarare en hel del och det betalar man ur egen ficka. Jag är stolt över att vara sponsrad av Snowfall eftersom det får sporten att växa genom att den exponeras på en massa olika sätt.

Den här bloggen kommer fyllas av tankar kring min uppladdning inför tävlingen och jag ska även göra uppdateringar direkt från Italien. Uppmuntran kan göra underverk, så skicka gärna glada heja-rop och klappar på axeln så kommer jag garanterat simma några extra meter när det väl smäller! Jag behöver allt stöd jag kan få nu när under mitt första år som tävlingsfridykare. Följ mig när jag ska försvara mina och Sveriges färger internationellt. Enjoy!